Dubbe besöker: Tanzania

I ärlighetens namn trodde jag aldrig att det skulle bli en Dubbe-artikel av min safari i Tanzania. Tanken var ju att det var djur jag skulle titta på och det gjorde jag också i och för sig. Hur som helst, jag börjar från början.
Från början var det tänkt att vi skulle åka till Kenya, men eftersom invånarna i detta land (som ska vara ett av Afrikas mest stabila demokrati) valde att börja slå ihjäl varandra med machete och diverse tillhyggen flyttads vår resa till Tanzania. Kontentan här är väl att farliga djur är inte så farliga ändå… om man jämför.

Vi flög via Heathrow och hade 10 timmar att spendera i London, så jag tog chansen att åka in till Regent Street för att se om det fanns några klockhandlare som kunde bjuda mig på en titt på Jaeger Le Coultres Duometre eller Rolex Milgauss. Jag hittade Mappin & Webb som måste vara en av de större (bättre??) klockbutiker, i alla fall på Regent Street. In klampar jag tillsammans med mitt ressällskap i våra vindjackor och ryggsäckar. Man kunde riktigt se hur vakten som öppnar dörren tänker, “inte ännu fler turister!”.

Jag går fram till en kort, välklädd (självklart vad annars) expedit som tittar skeptiskt på mig, på ett sånt där “jag är britt och vi äger världen”-vis som bara britter kan odla fram. Jag ignorerar blicken och talar om att jag är intresserad av Duometern. Här händer det klassiska som jag bara har varit med om i klockbutiker, den snobbiga, korta expediten blir plötsligt min bästa kompis. Han berömmer mig för ett utmärkt val samtidigt som han ursäktar sig med att den inte har levererats ännu. Sedan visar han runt mig och visar sig vara en rätt trevlig, dock fortfarande kort, man.Tyvärr har de inte heller någon Milgauss. “Milgauss är deras nya Daytona i stål, helt hopplös” säger han om Rolex och suckar. “Vi har sålt två, men de var aldrig ute i butiken, de gick direkt till kunder. Vi har varit tvungna att stryka vår väntelista på den eftersom vi inte har någon garanti från Rolex på hur många vi får, eller om vi överhuvudtaget får fler” fortsätter han. Om man ändå vill ställa sig i kö så behöver man betala hela klockan, då ska man tydligen få en – men frågan då är väl när?

Ett halvt dygn senare kliver vi av det lilla flygplanet från Nairobi till Kilimanjaro. En rolig grej från det flyget var att i Precision Airs tidning gjorde Yakub the Jeweller reklam för sina klockor och smycken. Det piggade upp efter en väldigt lång flygtur till Nairobi.

När vi har krånglat oss igenom hälso- och passkontroll så möts vi av vår guide, Lenny. Han har bott i Solna mellan han var 9 och 23 (eller nåt, han var inte säker…?) men är Kenyan från början och har flyttat tillbaka. Min blick drar sig mot hans handled. Där sitter en Vacheron Constantin perpetual calender med månfas! Fejk, tänker jag, det måste vara fejk. Han sitter där och talar om för oss att man ska ha med sina biljetter, pengar och pass överallt, för man vet aldrig. Den måste vara fejk!

Två safaridagar senare får jag chans att kika närmare på den (vilket är svårt för man verkar väldigt ofin om man stirrar för länge på någons klocka, ni kanske känner igen er?). Jag anser mig fortfarande vara novis på området att genomskåda fejkade klockor men jag rabblar igenom det jag kan. Sekundvisaren flyter, datumet stämmer och månfasen är korrekt – fan, den kanske är äkta ändå! Lenny håller sig till att vara mycket hemlighetsfull angående sin klocka och håller för den och säger: “vi tar det innan ni åker, ok?”.

Vacheron Constantin Perpetual Calender. Någon som kan identifera den korrekta modellbeteckningen?

Under själva safaridelen av resan kunde man se både ett och annat. En och annan guld-Rolex, någon enstaka Audemars Piguet, många svårtydda men uppenbart inte billiga. Det kunde man se på kvinnorna som satt brevid och inte kunde sluta le (märklig åkomma det där, måste vara jobbigt att kisa med ögonen…). Alla dessa amerikaner, japaner och fransoser var för övrigt uppklädda till tänderna i safariutstyrsel (man undrade om det var maskerad ibland). Till och med ungarna hade hela kitet – safariskor, skjorta, väst och hatt, var hittar man sånt?

Näst sista dagen erkände Lenny att klockan var äkta (eller så lurade han mig igen, fast åt andra hållet). “Men den börjar bli gammal, jag tänkte skaffa ny när jag är i Dubai nästa gång” sa han helt allvarligt, trovärdigheten som klockägare gick genast upp. Ingen klockägare är så nöjd att han aldrig köper en till… det är ett av livets hårda fakta.

När vi till slut började vår resa norrut mot gamla hederliga Svedala, så fick jag återigen le åt att Yakub the Jeweller hade en ny klockmodell, den är stor, diamantfylld och mycket färgglad.

Publicerad 11/02 2008 under Dubbe Besöker, Rekommenderat.
Följ kommenterar till den här artikeln genom RSS 2.0 feed. Du kan ge en kommentar, eller trackback från din egen site.