Dubbe möter Kurt Klaus del II
Jag och Kurt Klaus, eller Maestro som man skulle kunna kalla honom, sitter längst in i restaurangen på Hotel Sheraton. Kurt sitter med ryggen mot fönstret. Utanför faller mörkret i rask takt. Folk skyndar förbi på väg hem för att ta helg.
När man läser om Kurt Klaus blir han nästan alltid beskriven som “blygsam” och “levande legend”. Jag kan säga att efter att träffat honom för andra gången, är det absolut sant. Han är otroligt öppenhjärtlig, varm person som skulle kunna skryta vitt och brett om sina bedrifter, men inget sånt. Saken är väl sådan att han inte längre har något att bevisa. Det räcker med att titta på armen, han bär en vitgulds Da Vinci Perpetual Calender med undertiteln Kurt Klaus. Det är numer 1 av en serie på 50 stycken. Endast levande legender får sånt.
Han tycker att de nya spännande materialen och fräcka tekniska lösningarna är för den nya generationens urmakare och är inte just någon hög prioritet för IWC. Det viktiga att ta fram produkter som kan försvaras med en viss funktion, inte bara för att PR folket ska få leka.
Jag frågar hur branschen har förändrats under tiden han har varit med.
Kurt börjar: ”Det finns två delar av klockbranschen. Jag började för en massa år sedan med att skruva ihop mina urverk. Idag när jag kommer in i rummen där detta utförs skruvas urverken fortfarande ihop av unga urmakarna på samma sätt som jag gjorde för 50 år sedan. Endast några skillnader kan noteras. Ibland används el-borrmaskin för att dra i de mista skruvarna. Det finns även en maskin som portionerar ut en exakt mängd av olja i urverket. Men, det måste fortfarande vara en människa som placerar urverket på rätt ställe, väldigt lite har förändrats där.”
”Det som har förändrats helt och hållet är tillverkningen av delarna” förutsätter han.
“CNC-maskiner tagit över helt och hållet. När jag första gången använde en sådan var 1990 vid tillverkningen av Scafocian. Det var en CNC-fräs. Det var ganska svårt att göra det programmet. Under konstruktionsfasen blev vissa delar så svåra att tillverka att jag undrade hur man skulle kunna lösa det på ett vettigt sätt. När det sedan var dags för tillverkning fanns fräsen tillgänglig och då insåg vi att den kunde tillverka nästan vad som helst.”
Dubbe: “När gick du över från ritbord till dator-ritbord?”
Kurt: “1988 var första gången jag använde en dator. Det tog en vecka att lära sig programmet, sen var det bara att köra. Det var en mycket enkel dator, men det var inte liten.” Kurt måttar en låda stor som en flyttkartong. Han skrattar till: “stor som en koffert” säger han. “Och från den dagen slutade jag använde penna och papper för att skapa mina verk. Jag slängde mitt ritbord, och idag är ju allt självklart datoriserat. Jag ritar i 3D-program.”
“Det bästa är att vi är on-line med CNC-maskiner, med en knapptryckning skickar jag filen till maskinoperatören som sedan kör filen i programmet som låter maskinen tillverka komponenten jag ritat. Första gången vi använde maskinen fick jag skriva ned på ett papper långa tabeller med koordinater som sedan gavs till en operatör. Nästa steg i utveckling var att jag kunde skicka filen och istället få operatören att slå in siffrorna. Idag däremot, puff, allt är klart. Detta är den största förändringen i tillvekningen.”
Kurt forsätter: “Detta gäller även för tillverkningen av casen. För två år sedan installerades den första CNC-maskinen som var en Electro Erosion Wire-maskin. Denna förenklade mycket. Med denna maskin kan vi göra allt jobb som kan utföras med en tiondels millimeter tjock tråd. Övrig tillverkning måste läggas ut.”
Dubbe: “När jag var på The Watchmaking Experience eventet som ni anordnade på Berns för ett år sedan fick vi leka med ett Minute Repeater-verk, varför just detta verk?”
Kurt: “Orsaken var att det är ett sånt enkelt verk. Det är ett manuellt uppdraget verk, fickur storlek, stora delar med enkel placering som visar hur de samverkar. Sen är det kul att det används på riktigt och går i produktion just nu.”
Min näst sista fråga blir om det är han som står bakom alla urverken man gör idag.
Kurt: “I Piloten och Aquatimern är det samma verk, även i Portofino-kronografen. Vi har bara haft ett kronografverk fram till nu. Nu har vi precis kommit fram med ett eget verk som är resultatet av fem års hårt arbete. Nu har vi alltså två stycken. Det gamla modifierade Valjuox 7750 kommer finnas kvar då det nya manufakturverket är dyrt och endast kommer kommer att sittai det dyra segmentet av våra klockor.”
Kurt: “Vi gör alla verk runda för att vi ska kunna använda dom i vilket case vi vill. Den jubile Da Vinci som är kantig har också ett runt verk i sig. Annars var det så att Da Vinci är ett gammalt namn som gavs till det första Quartzverk vi använda i våra klockor.”
Dubbe: “Beta 21?”
Kurt: “Precis! Det var många som var med och utvecklade det, men vi satte ihop verken i vår fabrik. Detta verk var extremt komplicerat och betydligt mer avancerat än det Purpetual Caleneder-verk som sedan kom i Da Vinci-klockan. It was Crazy,” säger han med en drömmande ton. “Det var 42 år sedan.”
Kurt: “Vi fiskade upp Da Vinci och gjorde klockan. Sen gick modellen ur produktion och namnet glömdes bort, men det var registrerat. När vi sedan ville göra det som senare skulle bli Da Vinci, kom vår boss Günter Blümlein på att vi hade namnet i våra ägor och därmed rätten till namnet.”
Kurt tittar på Klockan och upptäcker att vi gått över tiden så det är dags att bryta upp. Jag tar några få bilder, vi småpratar lite, och jag frågar när han började som urmakare.
Kurt: “Jag startade min utbildning 1951. Sen höll jag på några år och hamnade 1957 på IWC. Det var längesedan nu och det börjar bli dags att dra ned på tempot. Mitt sista projekt som jag är ansvarig för visas på SIHH i januari. Jag hade ett möte med vår VD Georges Ken som bönade och bad att jag skulle stanna kvar ett tag till. Och varför inte, jag kommer få mer fritid. Samtidigt kommer jag vara stand-by om det är några av det unga urmakarna som har någon fråga. Självklart kommer jag hjälpa till. Jag har nu jobbat ett tag med den nya unga generationen, och det har blivit en av mina arbetsuppgifter att föra traditionen och kunskapen vidare. Dessutom får jag fortsätta med “The Watchmaking Experience” som jag tycker är roligt.”
När jag gick på urmakareskolan så blev jag riktigt intresserad av urverk. “I wanted to work with small mechanism, today it’s my mechanism”.
Vi går tillsammans ut ur restaurangen och till lobbyn där jag tar farväl av den stora mästaren.









Dubbe gör det igen. Mäktigt reportage med en mäktig ikon! Gracias!
Kan inte annat än instämma!